Decamerone
Tja tja bloggen,
Vi har läst novellen ”Att avspisa en kung” ur novellsamlingen ”Decamerone” som är skriven av Giovanni Boccaccio.
Verket handlar om den franske kungen som faller handlöst för berättelsen om kvinnan, markisinnan av Monferrato. Hennes skönhet framstår att vara något övermänskligt, ”så fin och vacker som någonsin en ädel dam någonsin kan vara”. Det hela grundar sig i att markisinnans make, Markisen av Monferrato som var en duktig och tapper man som var ute i uppdrag att medverka i korståg.
Huvudtemat i novellen handlar om förhållandet mellan män och kvinnor, framför allt kvinnans kamp om att uppnå jämställdhet. Markisinnan framstår som en driftig och modig kvinna som vågar avvisa en kung. Detta var inte vanligt under denna tiden då en kung anses ha en hög position i ett samhälle och att gå emot honom är något som kräver mycket mod.
Novellen är skriven under medeltiden, en tid där hövisk poesi hade stor del litteraturen. Hövisk poesi skildrar berättelser om riddare, krigsmän och så vidare men just denna novellen är en kontrast till det tidigare nämnda modet. Denna historia handlar istället om frun till krigaren, en synvinkel vi inte är lika vana att ta del av. Inte nog med att det handlar om en kvinna, utan hon framställs som en rolig, skön och underfundig individ. En människa man ska beundra, uppskatta och kanske till och med avundas hennes kreativitet.
Hennes val att bjuda kungen på en måltid endast bestående av hönor hade ett underliggande budskap. På Kungens fråga som löd “Signora, jag undrar lite; finns det bara höns i den här trakten, men ingen tupp? Var hennes kreativa svar “Nej, så är det inte, Ers Höghet. Men här hos oss, lika väl som på andra ställen, är tuppens hönor precis som alla andra, även om de kan variera i både utseende, form och ställning”
Vi tolkar detta som att hon ville dela sin uppfattning om att ett samhälle kan fungera väl utan att domineras av män, de behövs inte. Kvinnor är smarta, listiga och underfundiga, kanske till och med listigare både män och rävar. Ett sätt att se på jämställdhet som kanske inte var så vanligt på den tiden.
Denne Giovanni Boccaccio skriver oftast i satir, vanligen driver han ofta med religioner och annat tabubelagt. I denna berättelsen som är skriven långt tillbaka vänder han på samhällets syn. Istället för att mannen är huvudpersonen det vill säga den listiga, modiga och roliga figuren så är det nu kvinnan som driver handlingen framåt med ett underfundigt budskap. Författaren väljer att måla upp mannen som den man ska hysa förakt emot och kvinnan som den man ska förundras över, detta trots att han själv är man.